Min nuvarande förståelse av pedagogisk dokumentation: dokumentationen ska hjälpa minnet att inte svika, i en värld av fler intryck än vi (förmodligen) är konstruerade för. Dokumentationen blir ett underlag för reflektion (vad det nu är), utvärdering och tankar om hur vi ska gå vidare.
Min nuvarande förståelse av pedagogisk dokumentation med IT-stöd:
Vad?: dokumentation av barnens lärande, och till hjälp har jag ytterligare hjälpmedel, så som ljud, film och bilder. Men jag tänker att det också kan vara barnens resultat av sina arbeten, digitalt dokumenterade och visade.
Hur?: Med hjälp av de tekniska hjälpmedel som finns till hands. Ju fler jag behärskar och ju mer jag lär mig om detta, desto friare, lättare och snabbare kan jag arbeta.
Varför?: Varför inte? Hade man bara en penna använde man den, hade man en skrivmaskin, använde man den...förhoppningsvis kan detta ge ytterligare en dimension i betraktande av lärprocesser.
20/11 2011
Idag har mitt arbete med att få fason på passan börjat. Tycker egentligen att det är roligare att umgås med människor än med teknik, så det tar emot lite. Jag har en förhoppning om att jag snart ska känna mig mer bekväm med det här. Välkommen att följa med!
21/11 2011
Har bytt till det nya gränssnittet och tyckte det var bättre. Kom på att kanske ska man söka på hjälpsidan när man har problem. Men är man van att klara sig själv, är det inte det första man tänker på. Korkat, va´? Jag har lagt till sidan galleri. Det ska bli spännande att se om man lyckas få in någon bild där.
27/11 2011
Det här är verkligen ett riktigt arbete. Finner att jag gör alla möjliga saker istället för att ta itu med det här jobbet. Det kan ha att göra med att jag börjat läsa Den svårfångade reflektionen. Det kan också ha att göra med att jag läser i studiehandledningen att jag ska berätta om mig själv, och jag får en obehaglig känsla av att det förväntas att jag ska publicera mig själv på You Tube. Det är inte jag! Härvid slås jag av att vi faktiskt kräver av barnen att skriva om sig själva och sitt liv i Vecko- och Måndagsböcker. Gör vi rätt som gör det? Vi läser i utbildningen att det är bra om barnen får utgå från sig själva, något de verkligen känner till. Jag känner till mig själv, men inte blir det lättare att berätta om mig själv inför andra människor. Särskilt inte okända. Hur bör vi göra?
9/12 2011
Min nuvarande förståelse av av pedagogisk dokumentation, med IT-stöd. Jag tänker så här:
Vad?: dokumentation av barnens lärande, och till hjälp har jag ytterligare hjälpmedel, så som ljud, film och bilder. Men jag tänker att det också kan vara barnens resultat av sina arbeten, digitalt dokumenterade och visade.
Hur?: Med hjälp av de tekniska hjälpmedel som finns till hands. Ju fler jag behärskar och ju mer jag lär mig om detta, desto friare, lättare och snabbare kan jag arbeta.
Varför?: Varför inte? Hade man bara en penna använde man den, hade man en skrivmaskin, använde man den...förhoppningsvis kan detta ge ytterligare en dimension i betraktande av lärprocesser.
4/1 2012
Gott nytt år! Kämpar med den svårfångade boken "Den svårfångade reflektionen" sedan en tid. Har behövt ta om en hel del, då jag finner boken allt annat än lättillgänglig. Med meningar på 64 ord, och endast innehållande ett stackars komma, gör författaren det inte lätt för sina läsare. Svenskafröken går i taket!
6/1 2012
Den svårfångade reflektionen
Jag har läst den svårfångade boken Den svårfångade
reflektionen (Emsheimer, Hansson och Koppfeldt, 2005). Efter fyra kapitel är
jag tvungen att vända på boken och läsa baksidestexten igen. För vem är boken
skriven? Vad är syftet med den? Hur ska den förstås? Baksidestexten låter mig
förstå att det är i det närmaste är en deckare jag fått i handen, och jo, den
riktar sig till mig. Jag fortsätter läsa, tar om och försöker tänka att i nästa
kapitel klarnar det nog. Det gör det inte. Författarna gör det inte lätt för
mig. Hur ska man kunna ta till sig innehållet när de döljer sig i ändlösa
meningar, med krånglig meningsbyggnad och bristfällig kommatering? Utan att ha
sökt specifikt, hittade jag en mening med 64 ord och ett stackars litet komma.
Man häpnar!
Nåväl, något att fundera över (ordet reflektion törs jag nästan inte använda numera) hittade jag ändå. För att gå till botten med problemet, slår jag upp ordet reflektion i SAOB (Svenska akademiens ordbok). Där blir jag hänvisad till ordet reflexion, och det finns flera förklaringar. Den fysikaliska reflexionen, återspeglingen till exempel. Men den som bör tillämpas här är väl följande:
Nåväl, något att fundera över (ordet reflektion törs jag nästan inte använda numera) hittade jag ändå. För att gå till botten med problemet, slår jag upp ordet reflektion i SAOB (Svenska akademiens ordbok). Där blir jag hänvisad till ordet reflexion, och det finns flera förklaringar. Den fysikaliska reflexionen, återspeglingen till exempel. Men den som bör tillämpas här är väl följande:
[REFLEXION 6]
”6) (av ett visst faktum l. dyl. föranledd kort) tankeprocess som innebär
formande av ett omdöme l. en uppfattning om ngt; tanke l. yttrande som innebär
l. ger uttryck åt ett omdöme l. en uppfattning om ngt; (tyst) anmärkning;
stundom övergående i bet.: kommentar; i pl. äv.: funderingar, tankar.”
Ordboken gör ingen skillnad vad gäller stavningen.
Innebörden av ordet är detsamma. I den svårfångade reflektionen väljer man att
använda orden parallellt och då med olika innebörd, eller nyanser. Reflexionen
är något som uppstår ”från eller mellan bilder”, alltså i bildmässig mening.
Reflektion är något som sker intellektuellt, alltså ”över eller kring bilder”
(s. 108). Det blir för mig
förvirrande, när jag försöker reda ut begreppen.
_________________ ________________ ________________
_________________ ________________ ________________
Det påpekas hela tiden i pedagogisk litteratur och i vår
verksamhet hur viktig reflektionen är. Sällan lämnas utrymme för densamma. I
höstas fick vi en anteckningsbok avsedd för just reflektioner (vilket ju är ett
steg i rätt riktning). Jag har börjat skriva i den, men har svårt att få till
det, även om tiden finns. Varför är det så? Om jag funderar på hur mina reflektioner går till, och när,
kommer jag fram till följande: Jag reflekterar vid tillfällen jag inte styr
över själv. Att sitta ner och tänka att nu ska jag reflektera, går dåligt. Det
måste finnas en specifik fråga, eller händelse, i så fall. Tankar kommer
däremot i bilen hem från jobbet eller när jag står i duschen. Det sistnämnda är
ett ypperligt ställe för reflektion, men lämpar sig dåligt om man samtidigt
vill skriva ner sina tankar. Men allra bäst reflekterar jag i samtal med andra.
I den stund jag säger något, vet jag vad jag faktiskt tänker.
I skolan ber vi ibland eleverna reflektera över dagen, vad
de gjort i helgen, eller hur en viss uppgift har varit. Även om man vid några
tillfällen gått igenom hur en reflektion skulle kunna se ut, pratar man kanske
inte om det varje gång vi ber dem reflektera. För de barn jag arbetar med, på
lågstadiet, är det ofta svårt att formulera tankar om hur man gjorde en sak,
och hur man skulle kunna göra det annorlunda. I Den svårfångade reflektionen tolkar jag det så, att om jag inte gör
något med mina funderingar eller försöker se det från ett annat perspektiv, kan
jag knappast få kalla dessa tankar reflektioner. Och drar jag slutsatser av
det, misslyckas våra barn ofta med att just reflektera. Det här betyder förstås
inte att vi ska sluta be barnen tänka efter, fundera på ett annat sätt eller
att just reflektera. Att reflektera ser jag också som en träningssak. De måste
få nya möjligheter, gång på gång, för att de ska få en djupare förståelse för
vilka slutsatser en reflektion kan få.
Om jag för över hur mina egna reflektioner går till, samt
hur Emsheimer m fl tänker, till hur man bör göra i klassrummet, skulle det
kunna se ut så här:
Barnen har fått en skoldagbok, där de ska skriva ner
reflektioner över hur dagen har varit. Varje sådan skrivstund bör inledas med
en muntlig fråga, där var och en får möjlighet att säga något om vad som varit
bra eller mindre bra. Därefter bör de få frågan om hur man kunde gjort för att
göra det annorlunda eller bättre. Efter det övergår man till skoldagboken och
de får skriva ner sina tankar. I en grupp med 25 barn kanske 15 vill säga
något, och redan här får man bekymmer. Hur lång tid ska den här processen få
ta? Ska inte alla som vill få yttra sig, utan kanske bara fem barns tankar per
tillfälle? Eller ska vi ta en lektion i veckan i anspråk till detta? Förlorar
vi inte då kontinuitet? Eller ska vi hoppa över det den verbala reflektionen, eller den skriftliga?
11/1 2012
Idag har jag hjälpt en kollega med hennes blogg. Det är ju alltid trevligt att kunna hjälpa till, eller hur? (Särskilt bra känns det ju när man betraktar sig själv som osäker på det.) Att förklara för någon annan är nog det bästa sättet att både lära sig, och få syn på det man faktiskt kan. Vi är nog dåliga att ta vara på detta i skolan, att låta de som lärt sig lite, hjälpa dem som ännu inte kommit så långt.
23/1 2012
Pedagogisk dokumentation, vad hur och varför?
Så här skrev en flicka en av de första veckorna i ettan:
11/1 2012
Idag har jag hjälpt en kollega med hennes blogg. Det är ju alltid trevligt att kunna hjälpa till, eller hur? (Särskilt bra känns det ju när man betraktar sig själv som osäker på det.) Att förklara för någon annan är nog det bästa sättet att både lära sig, och få syn på det man faktiskt kan. Vi är nog dåliga att ta vara på detta i skolan, att låta de som lärt sig lite, hjälpa dem som ännu inte kommit så långt.
23/1 2012
Pedagogisk dokumentation, vad hur och varför?
 |
jag jiLar pOTATiS och köTdöLAr och idLAd bruKAr LAGAMAT MAMMAHon blandar stora och små bokstäver. Vi förstår vad hon vill berätta, men meningarna haltar och saknar stor bokstav och punkt.
Eftersom det är en hemuppgift, kan vi här inte veta mycket om processen, om vi inte frågar henne eller en förälder.
Här är hennes text tre månader senare:
I den här texten kommer jag att föra ett resonemang kring pedagogisk dokumentation. Stoffet är hämtat ur min verklighet som den ser ut för mig som lärare på lågstadiet, från samtal med kollegor, samt ur litteratur och styrdokument. Slutligen gör jag en mycket kort sammanfattning
Den litteratur vi läst inför den här uppgiften, har
förskolan och särskilt den Reggio Emiliainspirerade, i blickfånget. Det slår
mig gång på gång att förskolans värld och skolans, skiljer sig på så många
plan. Framför allt är tidsaspekten är den springande punkten. Det påpekar också
Wehner-Godée i Att fånga lärandet. ”Det finns en stor risk att tidsfaktorn blir
ett hinder…De lärare som kommit igång har förändrat sitt tänkande kring
organisation av tiden, miljön och materialet.” (2010). Den svenska skolan
är som en supertanker, svårsvängd och trög, och att få till förändrade
förutsättningar är inte lätt (därmed inte sagt att man inte kan eller ska
försöka). Ofta står man själv med 25 elever och har inte möjlighet att där och
då få fatt på guldkornen, de som man så gärna söker. Man behöver också hela
tiden göra ställningstagande till vad i klasrumssituationen som är viktigast,
här och nu, och på längre sikt. Ska vi den stund vi har möjlighet att vara två,
prioritera dokumentation, eller att dubbelt så många barn kan få hjälp med
matematikuppgifter? Då vi i skolan har kunskapskrav att uppnå, och då det
omfångsrika innehållet till stor del är väldigt styrt även tidsmässigt
(särskilt med nya Lgr 11), blir den pedagogiska dokumentationen ofta inte
nedtecknad på det sätt vi skulle önska.
Vad och hur ska vi dokumentera? – När man i sin arbetssituation har knappt om tid, blir det lätt att det som dokumenteras är resultatet, och inte vägen dit. När jag frågade arbetslaget om deras syn på pedagogisk dokumentation kom följande upp:
Hur vårt dagliga arbete ser ut och vilka mål vi arbetar med,
blir nedtecknat i LPP:er (lokal pedagogisk planering) och i planeringsboken.
Barnens resultat dokumenteras inför utvecklingssamtal och genom skriftliga
omdömen. Individuellt dokumenterar vi pedagoger på olika sätt; löpande
anteckningar för varje barn, avprickningslistor på resultat och genomförda
uppgifter, publicering av barnens alster på olika sätt, fotografering under
processer och av färdigt resultat, och kanske på ytterligare några sätt. Bilder och teckningar sätts upp på
väggarna eller blir bildspel, bilder av barnen under pågående processer visas i
fotoramar osv. Vad vi borde bli bättre på är att, som jag tidigare nämnt, fånga
själva processen i ett arbete.
Det bästa med julen är att få julklappar.Vi brukar fira jul hos mormor och vi ätär julbord tiLLsammans. Efter det kommer tomten.Hon skriver tre hela meningar med punkt och stor bokstav och hon varierar sina ord. Hon använder bindestreck, och bara på ett ställe använder hon versaler felaktigt. Kanske har hon fått hjälp att stava, då man ser att det är suddat på några ställen. Det är ändå fantastiskt att kunna visa henne de båda texterna och tillsammans resonera om vilka framsteg hon gjort, och vad hon behöver utveckla vidare. Då blir detta pedagogisk dokumentation!
I den här texten kommer jag att föra ett resonemang kring pedagogisk dokumentation. Stoffet är hämtat ur min verklighet som den ser ut för mig som lärare på lågstadiet, från samtal med kollegor, samt ur litteratur och styrdokument. Slutligen gör jag en mycket kort sammanfattning
Ur Lgr 11 – ” Varje
elev har rätt att i skolan få utvecklas, känna växandets glädje och få erfara
den tillfredsställelse som det ger att göra framsteg och övervinna svårigheter.”
Varför ska vi
dokumentera? – För att som individ få uppleva detta, behöver man vara
medveten om vilket utgångsläge man hade, så att man på det viset kan se sin
egen utveckling. Det är vår uppgift som pedagoger att kunna hjälpa barnen att
se vad det åstadkommit, och hur vägen till resultat eller nya kunskaper eller
färdigheter sett ut. För att kunna göra detta, behöver vi dokumentera. Lenz
Taguchi ( 1997) menar att ”pedagogisk
dokumentation är ett förhållningssätt och en kommunikation. Hon menar att en konkret aspekt av pedagogisk
dokumentation som kommunikation är att barnen kan kommunicera sin kunskap och
sina erfarenheter till pedagogen, via bilder, målningar, utsagor etc”. I
samtal med mina kollegor i arbetslaget, kommer vi fram till att vi nog inte
gjort någon riktig pedagogisk
dokumentation, om vi t ex bara hängt upp barnens alster på väggen. Vi behöver
göra något med det upphängda. Det kan vara ett samtal med barnen om vad vi har
gjort tekniskt och innehållsmässigt, hur vi genomförde uppgiften och hur
resultatet blev. Det kan också vara ett samtal med ett enskilt barn, om hur det
gjort och varför det blev som det blev. (Här ser jag ett rent personligt
utvecklingsområde. Det här kan jag bli bättre på!) Men också att vi pedagoger,
i grupp eller enskilt, reflekterar över hur barnen tagit sig an uppgiften,
vilken utveckling vi kan se och hur vi ska gå vidare. Ett dokumenterande förhållningssätt, menar jag, kan vara att
hela tiden försöka se det lilla i det stora. Även om jag inte skriver ner,
fotograferar eller filmar något, kan det ge mig en ny insikt/kunskap om hur
barnet fungerar/gör/utvecklas inom ett specifikt område eller rent generellt.
Den litteratur vi läst inför den här uppgiften, har
förskolan och särskilt den Reggio Emiliainspirerade, i blickfånget. Det slår
mig gång på gång att förskolans värld och skolans, skiljer sig på så många
plan. Framför allt är tidsaspekten är den springande punkten. Det påpekar också
Wehner-Godée i Att fånga lärandet. ”Det finns en stor risk att tidsfaktorn blir
ett hinder…De lärare som kommit igång har förändrat sitt tänkande kring
organisation av tiden, miljön och materialet.” (2010). Den svenska skolan
är som en supertanker, svårsvängd och trög, och att få till förändrade
förutsättningar är inte lätt (därmed inte sagt att man inte kan eller ska
försöka). Ofta står man själv med 25 elever och har inte möjlighet att där och
då få fatt på guldkornen, de som man så gärna söker. Man behöver också hela
tiden göra ställningstagande till vad i klasrumssituationen som är viktigast,
här och nu, och på längre sikt. Ska vi den stund vi har möjlighet att vara två,
prioritera dokumentation, eller att dubbelt så många barn kan få hjälp med
matematikuppgifter? Då vi i skolan har kunskapskrav att uppnå, och då det
omfångsrika innehållet till stor del är väldigt styrt även tidsmässigt
(särskilt med nya Lgr 11), blir den pedagogiska dokumentationen ofta inte
nedtecknad på det sätt vi skulle önska. Vad och hur ska vi dokumentera? – När man i sin arbetssituation har knappt om tid, blir det lätt att det som dokumenteras är resultatet, och inte vägen dit. När jag frågade arbetslaget om deras syn på pedagogisk dokumentation kom följande upp:
Kalles färdiga bild är en dokumentation över hans arbete med
collage. Men bara genom att betrakta bilden, kan vi inte veta något om själva
processen. För att dokumentationen ska bli pedagogisk dokumentation, måste jag
göra något med bilden, eller på annat sätt tillföra något. Jag kan t ex på
baksidan kort sammanfatta hur Kalle genomfört uppgiften, att han tagit emot och
själv gett hjälp, eller så hade jag kunnat ta foton på Kalles collage i olika
stadier. Jag skulle ha kunnat notera hur han arbetat och resonerat i min
loggbok. Där skulle jag också kunna skriva ner hur vi ska gå vidare. Kanske
behöver Kalle bli säkrare på att hantera en sax. Ibland lyckas man faktiskt
göra något av detta, men oftast registrerar man bara skeendet i huvudet. När
det blir dags för utvecklingssamtal, plockar man fram händelsen ur minnet, och
kan berätta för Kalle och hans föräldrar hur Kalle arbetat och delat med sig av
sina kunskaper, och vad Kalle behöver utveckla.
Lenz Taguchi (1997) skriver: ”Dokumentationens främsta uppgift blir alltså inte att beskriva och slå fast att det hände. Punkt. Den ska istället vara ett underlag för våra reflektioner och tankar kring det som hände för att vi ska kunna se nästa steg. Vi dokumenterar för att göra det osynliga synligt (…).” Om Lenz Taguchi har tolkningsföreträde, betyder det att mycket av det vi gör när vi tror att vi dokumenterar pedagogiskt, ligger långt därifrån.
Lenz Taguchi (1997) skriver: ”Dokumentationens främsta uppgift blir alltså inte att beskriva och slå fast att det hände. Punkt. Den ska istället vara ett underlag för våra reflektioner och tankar kring det som hände för att vi ska kunna se nästa steg. Vi dokumenterar för att göra det osynliga synligt (…).” Om Lenz Taguchi har tolkningsföreträde, betyder det att mycket av det vi gör när vi tror att vi dokumenterar pedagogiskt, ligger långt därifrån.
Etik – Wehner- Godée diskuterar etikbegreppet i Att fånga lärandet (2010). Vi som t ex
fångar ett skeende på film, har en stor makt, som vi måste hantera varsamt.
Filmen är ett starkt och avslöjande medium, menar hon. Det erfor jag själv så
sent som idag, när jag med min iPad filmade barn medan de hade dansmatte
tillsammans med en danspedagog. Det räckte för mig att se barnen genom skärmen,
för att vissa saker skulle framträda väldigt tydligt, både positiva och
negativa. Framför allt blev det vid detta tillfälle väldigt tydligt att ett par
pojkar hade väldigt svårt att följa instruktioner och regler uppsatta för
lektionen. Just nu funderar jag på om jag ska visa filmsnuttarna för hela
klassen och tala om lektionen generellt, hur den gick och vad man lärt. Eller
ska jag visa filmerna bara för de pojkar som jag vill agerar annorlunda nästa
gång vi har en liknande uppgift? Under alla omständigheter blir en film, om den
hanteras varsamt, ett utmärkt underlag för en diskussion.
Vad ska
dokumenteras? Lärprocesser och resultat, det subtila som inte syns men känns
och anas, samt vad som förmedlas av barnen och hur det förmedlas.
Hur ska det
dokumenteras? Anteckningar, bilder, filmer, ljudupptagningar mm. I mångt och
mycket skapar barnen sin egen dokumentation, om vi bara förmår att ta den till
oss och omvandla den till pedagogisk dokumentation.
Varför ska det
dokumenteras?
Litteratur: - Vi behöver ett reflektions- och kommunikationsunderlag.
- I den pedagogiska dokumentationen kan vi utläsa vårt nuläge. Utan nuläge kan vi inte ta oss och barnen till det önskade nyläget.
- För att göra det osynliga synligt.
Lenz Taguchi, Hillevi (1997), Varför pedagogisk dokumentation, Stockholms universitets förlag
Skolverket (2011), Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011
Wehner-Godée, Christina (2011) Att fånga lärandet, Liber AB
Jag tror inte att innebörden av pedagogisk dokumentation har förändrats så mycket ännu. Däremot har jag blivit medveten om den, på ett helt annat sätt än förut. När jag dokumenterar i klassrummet, med t ex bilder, har jag hela tiden i bakhuvudet en tanke om vart det ska leda, och är medveten om det. Jag synliggör vad som sker och planerar vidare efter det. På min arbetsplats har vi de senaste veckorna diskuterat bedömning och vikten av att den är formativ och inte summativ. Bland annat är ju resultatet på de nationella proven summativa, men vår uppgift blir att se till att göra de formativa. Vad kan vi göra av det här och hur går vi vidare nu? Och som sagt, detta moment är tidskrävande. (Det hade varit intressant att ha Björklund med vid en sådan sittning. Om han hade haft tid…) Jag tror vi har mycket kvar att göra, och då tänker jag på utvecklade arbetssätt, så att vi ger oss själva möjlighet att genomföra de ambitioner vi har. Och hur kan vi ta vara på de tekniska möjligheter som står till buds? Det återstår att utröna…
är mitt filmprojekt. Bakom dokumentfliken kan du läsa synopsis, manus och storyboard. När vi fick uppgiften, och filmen skulle ha tema lärande, blev det först lite svårt. Jag tycker det är lite omständligt, det här med att filmen skulle publiceras, få tillåtelse av föräldrar och så vidare. Därför hade jag först tänkt använda mina egna barn, för då hade de sakerna varit ur vägen. Och inte kom jag på vad filmen skulle handla om. Ett par veckor före vårterminens slut, föll dock alla tankar på plats. Filmen skulle handla om ett par barn, Klara och Pontus, som får en uppgift de måste lösa. Det är en fråga som de måste finna svaret på, nämligen vilken som är Västergötlands landskapsblomma. Jag ville ha en fråga, som inte skulle vara alltför enkel och för självklar om man går i ettan, som de här barnen gör.
Barnen ger sig iväg för att söka svaret. De möter en äldre elev på skolgården, och här kan man ana en potentiell lösning.
Nu har de otur, för den här läraren blandar alltid ihop Västergötlands och Dalslands landskapsblommor, så det blir inget här heller. Tillbaka i klassrummet hittar tar de fram en dator, en lösning som både Klara och Pontus kommit att tänka på.
Det är inte helt enkelt, men de hittar lösningen och kan stolt rapportera svaret. I slutet reflekterar Pontus och Klara själva över hur problemet fick sin lösning till slut.
I mitt första manus, hade jag tänkt att en speakerröst skulle få presentera barnen och kommentera händelseförloppet. Men när jag började spela in, förstod jag att jag skulle behöva gå ifrån både de och en stor del av mitt manus. Barnen var så duktiga, att de på sätt och vis utformade sitt eget manus allt eftersom. Jag behövde bara ge dem en riktning, ett par ord, och så kom det så bra kommentarer från dem själva. Den här kameravinkeln ångrar jag däremot:
Jag borde sänkt mig till deras nivå, så att jag inte fick ett fågelperspektiv här.
För att få liv och rörelse, ville jag att barnen skulle börja springa bakom kameran, och liksom förenas framför den. Det tyckte jag blev bra.
Jag valde att föra över filmerna till min iMac och redigera dem där. Anledningen till det, är helt enkelt att få en bättre arbetsställning när man sitter länge, och det har jag förstås behövt göra. Jag valde musik och ljudeffekter som fanns färdiga i programmet, så jag behövde inte bekymra mig över upphovsrättigheter. Nu när vi visat filmen för klassen, vill alla göra film, och några bad att få penna och papper på rasten, så att de kunde börja skriva ett manus direkt. Jag ser med bävan och glädje fram emot att få hjälpa 25 barn i fem grupper att redigera sina filmer!
2012-10-08
24/3 2012
I halvtid...Här befinner jag mig i slutet av mars 2012
"Min nuvarande förståelse av
pedagogisk dokumentation: dokumentationen ska hjälpa minnet att inte svika, i en
värld av fler intryck än vi (förmodligen) är konstruerade för. Dokumentationen
blir ett underlag för reflektion (vad det nu är), utvärdering och tankar om hur
vi ska gå vidare." (november 2011)
Så här såg jag, i stora drag, på
pedagogisk dokumentation vid kursstarten hösten 2011. I det här inlägget
resonerar jag om min nuvarande förståelse. Har den förändrats? Vilka begrepp
har jag fastnat för? Vad har litteraturen tillfört? Vad säger styrdokumenten?
Har jag blivit klokare?
Under arbetets gång har jag fastnat
för begreppen synliggörande och formativ bedömning (eftersom det är aktuellt på vår skola nu). Synliggörande,
därför att jag genom att förändra mitt sätt att se och använda teknik, får se
saker ur en annan vinkel än vad jag vanligtvis gör. Till exempel den erfarenhet
jag fick (och som jag tidigare skrivit om här i processdokumentet) när jag
filmade en lektion i dansmatte med min iPad. Bara genom att titta på barnen
genom skärmen, istället för att som vanligt låta blicken svepa över gruppen,
gav ett helt nytt perspektiv. Jag behövde alltså inte ens se på filmmaterialet
i efterhand, för att förstå att jag hade upptäckt något. Det finns å andra
sidan inget som egentligen talar emot att jag hade sett detta ändå, men
skeendet framstod direkt, väldigt klart och tydligt.
Kopplat till synliggörandet är
formativ bedömning. För mig betyder det att man konstaterar ett nuläge, och
därefter funderar på hur man går vidare härifrån. Ett exempel: Istället för att
bara konstatera att nu hade du 13 av 20 rätt på det här provet, meddelar man
ett resultat och förklarar vad man tror att det beror på. Sedan ger man exempel
på en förändringsväg för ett förbättrat resultat till nästa gång, eller hur man
ska hitta rätt väg till förståelsen för ämnet. Så klart sker detta bäst i
samspråk med eleven, för att den ska kunna göra sig bekväm med hur utvecklingen
ska gå framåt.
Vad säger styrdokumenten? I Lgr 11
inledande kapitel kan man läsa: Varje
elev har rätt att i skolan få utvecklas, känna växandets glädje och få erfara
den tillfredställelse som det ger att göra framsteg och övervinna svårigheter.
Vidare kan vi läsa i punkt 2.7 läsa: Skolans
mål är att varje elev utvecklar sin förmåga att själva bedöma sina resultat och
ställa egna och andras bedömning i relation till de egna arbetsprestationerna
och förutsättningarna. För att vi ska kunna guida eleverna igenom deras
utbildning, måste vi dokumentera och dra slutsatser. För att kunna göra en
formativ bedömning, måste vi synliggöra elevernas arbete och resultat, både för
oss själva och för dem.
Vad säger
kurslitteraturen? Den svårfångade reflektionen (Emsheimer, Hansson och Koppfeldt, 2005) påpekar vikten av
reflektion, men problematiserar också vad reflektion egentligen är. För att
kunna synliggöra samt göra en formativ bedömning, behövs förstås reflektion. En
summativ bedömning är betydligt lättare att göra, och går betydligt fortare. I Att fånga lärandet (Wehner-Godée, 2010) menar författaren att just tidsfaktorn kan utgöra den springande
punkten för huruvida man lyckas med reflektion och därmed synliggörande på den
nivå som är önskvärd. Lenz Taguchi (Varför
pedagogisk dokumentation, 1997), slår fast: ”Dokumentationens främsta
uppgift blir alltså inte att beskriva och slå fast att det hände. Punkt. Den
ska istället vara ett underlag för våra reflektioner och tankar kring det som
hände för att vi ska kunna se nästa steg. Vi dokumenterar för att göra det
osynliga synligt (…).”
Hur har då mitt sätt att arbeta förändrats under kursens gång? Först måste jag få säga att använda iPad har
varit ett lyft. Lätt smidig och tar ingen tid alls att ta fram. Jag har bland annat använt
den för att fotografera av vita tavlan när vi gjort ett gemensamt arbete. Förr var man tvungen att stanna kvar på rasten och skriva av
anteckningarna. På det här sättet kan jag t ex lätt ta upp bilden på hur
elevernas ursprungliga tankar gått. Då kan de själva reflektera över vad
ytterligare de lärt sig under arbetets gång. Gör man en liknande uppgift i
slutet av ett arbetsområde, kan man jämföra hur förståelsen såg ut då, med hur
den ser ut nu.
Jag tror inte att innebörden av pedagogisk dokumentation har förändrats så mycket ännu. Däremot har jag blivit medveten om den, på ett helt annat sätt än förut. När jag dokumenterar i klassrummet, med t ex bilder, har jag hela tiden i bakhuvudet en tanke om vart det ska leda, och är medveten om det. Jag synliggör vad som sker och planerar vidare efter det. På min arbetsplats har vi de senaste veckorna diskuterat bedömning och vikten av att den är formativ och inte summativ. Bland annat är ju resultatet på de nationella proven summativa, men vår uppgift blir att se till att göra de formativa. Vad kan vi göra av det här och hur går vi vidare nu? Och som sagt, detta moment är tidskrävande. (Det hade varit intressant att ha Björklund med vid en sådan sittning. Om han hade haft tid…) Jag tror vi har mycket kvar att göra, och då tänker jag på utvecklade arbetssätt, så att vi ger oss själva möjlighet att genomföra de ambitioner vi har. Och hur kan vi ta vara på de tekniska möjligheter som står till buds? Det återstår att utröna…
2012-07-03
Tankar kring pedagogisk dokumentation i sen halvtid...
Våren 2007 läste jag den sista av två terminer IKT på
IT-universitetet på Lindholmen. Där läste vi Att arbeta med portfolio av
Ellmin och Ellmin (2003), så den har jag alltså redan läst och tenterat av. Jag
återkommer till portfoliometoden i ett senare inlägg. Hur som helst, under mina
två terminer fick vi plocka isär och sätta ihop en stationär dator, bygga en
egen hemsida, vi pratade mycket om etik och vad man får och inte får göra på
Internet, läsa om studier på distans mm. Men jag kan inte erinra mig att termen
pedagogisk dokumentation nämndes. 2007 låter inte som så länge sedan
egentligen, men det har hänt en hel del sedan dess. Min utbildning känns i alla
delar inte helt relevant längre. Och nu sitter jag här i hammocken och tycker
inte att vi har en så förfärlig sommar alls, och funderar på terminen som gick
och vilka tankar kring pedagogisk dokumentation jag har så här i dryg halvtid.
De hjälpmedel som står till buds för pedagogisk dokumentation
med IT-stöd är fantastisk bra, om man bara behärskar dem. Att inte känna sig
säker med det man arbetar med, hämmar åtminstone mig. De moment man klurat ut
fungerar att arbeta med, men att ge sig ut på okända områden, samtidigt som man
bollar 25 elever, känns sådär inspirerande. Bodil Jönsson har skrivit en bok, Tusen
tankar om tid, där hon pratar om ställtid. Ställtid är den tiden man
behöver för att samla sig inför en uppgift. De saker man kan och tycker om att
göra, behöver man knappt någon ställtid alls för, med de saker som är tråkiga
eller okända, som att damma alla böcker eller att installera en router, kräver
mer ställtid (eller en vansinnigt tuff självkontroll).
Av min iPad har jag haft stor glädje. Den plockar man snabbt fram och den är startklar på momangen. De uppgifter vi gjort under kursen, t ex radioprogrammet, var ju inte alls svår att göra, när man väl kommit igång. Men just nu känns det som det var väldigt länge sedan, och jag tvivlar på att jag minns alla funktioner. Jag ser dock en potential i redskapet, och det ska bli jättekul att ta med min iPad in i nästa termin. Den klarar jag mig inte utan nu!
Av min iPad har jag haft stor glädje. Den plockar man snabbt fram och den är startklar på momangen. De uppgifter vi gjort under kursen, t ex radioprogrammet, var ju inte alls svår att göra, när man väl kommit igång. Men just nu känns det som det var väldigt länge sedan, och jag tvivlar på att jag minns alla funktioner. Jag ser dock en potential i redskapet, och det ska bli jättekul att ta med min iPad in i nästa termin. Den klarar jag mig inte utan nu!
Jag funderar på hur jag ska kunna nå längre än att
fotografera och spela in i klassrummet. Jag skulle vilja hitta en form för att
lägga in texter, ljud och bilder, så att det blir som ett kartotek över vart
och ett barns utveckling. Något som alltså blir mer än att bara presentera
deras resultat. Jag vill kunna ha med vägen dit. Finns det månne någon mall man
skulle kunna använda? Vi har en möjlighet att lägga in arbeten på Fronter, men
jag har inte tagit mig tid att sätta mig in i det ännu. Tiden, där har vi det,
den evigt springande punkten...
2012-07-10
2012-07-10
Portfoliometoden
Att arbeta med portfolio, av Roger och Birgitta Ellmin,
utgavs 2003, och har således några år på nacken. Jag läste den för några år
sedan, och har nu gjort det igen, men med andra glasögon än då. Syftet med
portfoliometodiken, enligt förordets professor Lars Lindström, är ett sätt att undervisa så att eleverna med
hjälp av sina portfolior lär sig att se närmare på, reflektera över och
kritiskt värdera sitt arbete. (2003)
Det finns olika typer av portfolior, och innan man startar
sitt arbete, behöver man ha klart för sig vilken typ av portfolio man vill ha.
Ska det vara en så kallad megaportfolio, där allt arbete samlas, vill man ha
ett urval av resultat, en projektportfolio där man får följa arbetets gång
eller en utvecklingsportfolio. I den sistnämnda står elevens utveckling i
centrum. När man bestämt sig för hur portfolion ska se ut krävs insamling,
urval, organisering presentation och samtal. Innehållet ska vara genomtänkt och
ett urval av arbeten. Dessa ska visa både vad och hur man lärt sig.
Portfoliometodiken kräver reflektion. Något som är både svårt och svårfångat
för en 7-åring.
Var kommer tekniken in?
Ellmin och Ellmin varnar för att det blivit väldigt mycket teknik och alldeles för lite pedagogik i det
digitala portfolioarbetet. (2003) Man måste betänka att enormt mycket har
hänt på tekniksidan sedan 2003. Själva tekniken, med inbyggda kameror och
mikrofoner i datorerna, digitalkameror, smarta telefoner och plattor av typ
iPads, måste upplevas som en revolution av dem som arbetade med digitala
portfolior i början på 2000-talet. Men fortfarande, för att få ett flyt i
arbetet, krävs att pedagogerna får ta ett stort teknikansvar, och där saknar
åtminstone vi på vår skola, ett stöd i mjukvaruhanteringen. Det är inte rimligt
att man ska behöva jaga runt på arbetsplatsen efter någon som har kunskap om
varför en text eller bild plötsligt hoppar till fel plats, eller varför
fotoformatet inte passar, trots att man tror sig ha rätt inställning.
iPad som verktyg
Jag är otroligt förtjust i min iPad, som är så lätt att ha
till hands. Jag har fotograferat och spelat i film med den, använt anteckningar
osv, men har säkert mycket mer att lära. Med hjälp av foto/filmfunktion,
inspelningsmöjlighet och kompletterande skrivprogram ser jag hur man kan
dokumentera elevernas arbete och resultat. Eleverna skulle också kunna göra
egna dokumentationer, i form av intervjuer av varandra, där de får förklara en
företeelse eller vad de lärt sig. Man skulle också kunna tänka sig reportage
kring ett arbete som försiggår i klassrummet. Sin läsutveckling kan man tydligt
se genom att regelbundet spela in högläsning. Var de befinner sig, torde
framstå som väldigt tydligt för eleverna. Man kan också använda en inspelning
för att de ska få reflektera över vad de behöver träna mer på i sin läsning.
Jag har surfat runt lite för att se om jag kunnat hitta
något vettigt ställe att samla det dokumenterade. Nya Zeeland verkar vara ett
land som är långt framme på flera plan när det gäller lärande. Så även med
portfolioarbete. De har ett verktyg som heter MyPortfolio. Unikum verkar vara
det verktyg på svenska som är mest lättillgängligt. Min skola har valt att inte
använda Unikum för eleverna ännu. När jag undersöker Fronter, finns där ett
Portfolioverktyg, men jag kan inte komma underfund med hur det fungerar. Man
kan också ha individuella elevmappar. Det man dokumenterar med iPad, kan man
såklart lätt lägga upp på t ex Fronter i och med att man ju har exempelvis kameran
och Fronter i samma apparat. Dokument, som man kanske framförallt skriver på
PC, kan också läggas över direkt i portfolioverktyget.
För mig som pedagog tror jag det viktigaste är att man bara
kommer igång och får snurr på sakerna, men inte glömmer varför man gör olika
val. IT i sig förändrar inte
undervisningen och lärande, men det intressanta är dess potentiella
katalysatoreffekt. Men detta förutsätter att pedagogernas pedagogiska/didaktiska
IT-kompetens och tekniska IT-kompetens går hand i hand. (2003)
2012-09-04
Inser att det här processdokumentet borde varit tvärt om, så att det jag skrev först, hamnade längst ner i dokumentet.
2012-09-04
Jag bad vår fronterguide att göra mig ett eget rum, där jag skulle kunna ha alla barn i var sin mapp. Min tanke var att jag skulle kunna samla dokumentation kring barnen där. Vet ännu inte om det är OK, sekretessmässigt.
2012-09-04
Inser att det här processdokumentet borde varit tvärt om, så att det jag skrev först, hamnade längst ner i dokumentet.
2012-09-04
Jag bad vår fronterguide att göra mig ett eget rum, där jag skulle kunna ha alla barn i var sin mapp. Min tanke var att jag skulle kunna samla dokumentation kring barnen där. Vet ännu inte om det är OK, sekretessmässigt.
är mitt filmprojekt. Bakom dokumentfliken kan du läsa synopsis, manus och storyboard. När vi fick uppgiften, och filmen skulle ha tema lärande, blev det först lite svårt. Jag tycker det är lite omständligt, det här med att filmen skulle publiceras, få tillåtelse av föräldrar och så vidare. Därför hade jag först tänkt använda mina egna barn, för då hade de sakerna varit ur vägen. Och inte kom jag på vad filmen skulle handla om. Ett par veckor före vårterminens slut, föll dock alla tankar på plats. Filmen skulle handla om ett par barn, Klara och Pontus, som får en uppgift de måste lösa. Det är en fråga som de måste finna svaret på, nämligen vilken som är Västergötlands landskapsblomma. Jag ville ha en fråga, som inte skulle vara alltför enkel och för självklar om man går i ettan, som de här barnen gör.
För att följa den klassiska dramaturgin, har vi alltså här ett problem som uppstår: vilken blomma är det?
Men inte! Han har inte en susning, så de fortsätter till biblioteket, för att kanske kunna hitta svaret där. Vi får en stegring, ska de få svaret? Men också ett fördjupat problem, när de inte får det direkt. I biblioteket går de också bet, men Klara får plötsligt en idé.
De ger sig iväg tillbaka, men på vägen ser de en fröken, och ännu en möjlighet öppnar sig.
Nu har de otur, för den här läraren blandar alltid ihop Västergötlands och Dalslands landskapsblommor, så det blir inget här heller. Tillbaka i klassrummet hittar tar de fram en dator, en lösning som både Klara och Pontus kommit att tänka på.
Det är inte helt enkelt, men de hittar lösningen och kan stolt rapportera svaret. I slutet reflekterar Pontus och Klara själva över hur problemet fick sin lösning till slut.
I mitt första manus, hade jag tänkt att en speakerröst skulle få presentera barnen och kommentera händelseförloppet. Men när jag började spela in, förstod jag att jag skulle behöva gå ifrån både de och en stor del av mitt manus. Barnen var så duktiga, att de på sätt och vis utformade sitt eget manus allt eftersom. Jag behövde bara ge dem en riktning, ett par ord, och så kom det så bra kommentarer från dem själva. Den här kameravinkeln ångrar jag däremot:
Jag borde sänkt mig till deras nivå, så att jag inte fick ett fågelperspektiv här.
För att få liv och rörelse, ville jag att barnen skulle börja springa bakom kameran, och liksom förenas framför den. Det tyckte jag blev bra.
Jag valde att föra över filmerna till min iMac och redigera dem där. Anledningen till det, är helt enkelt att få en bättre arbetsställning när man sitter länge, och det har jag förstås behövt göra. Jag valde musik och ljudeffekter som fanns färdiga i programmet, så jag behövde inte bekymra mig över upphovsrättigheter. Nu när vi visat filmen för klassen, vill alla göra film, och några bad att få penna och papper på rasten, så att de kunde börja skriva ett manus direkt. Jag ser med bävan och glädje fram emot att få hjälpa 25 barn i fem grupper att redigera sina filmer!
Mediers påverkan i lärmiljöer.
För det första kan vi väl slå fast, att medier har en stor
inverkan även på lärmiljöer. Dagens IKT-möjligheter öppnar nya möjligheter, nya rum
att lära i. Bara att kunna ta till vara på detta, är för skolan stora steg att
ta. Där vi, med viss fördröjning, fått in det som numera finns och tas förgivet
i de flesta hem. Här kommer första stötestenen: ”i de flesta hem”. Vi får inte
glömma, att det fortfarande finns hushåll som av en eller annan anledning inte
har dessa möjligheter ännu. För dessa barn har vi mycket att erbjuda, och vi
måste göra det från grunden.
De förkunskaper barnen har, bör man förstås beakta när man
planerar sin undervisning. För de yngre barnen gäller att dras vanligaste
sysselsättning är att spela spel (Småungar & medier, 2010). Detta gör både
pojkar och flickor i ungefär likvärdig utsträckning. När det gäller övriga
aktiviteter, skiljer det dock: flickor är flitigare med att rita och måla,
medan pojkar är flitigare surfare av filmer och klipp (2010).
”…Det är också nödvändigt att eleverna utvecklar sin förmåga
att kritiskt granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av
olika alternativ” (Lgr11). Källkritik kommer in i undervisningen redan från
början. Inte ifrågasatte vi läroböckerna när vi själva gick i skolan? Vi tog
för givet att det som stod där, var det som gällde. Nu är det av största
betydelse att vi kollar var uppgifterna kommer ifrån, är hemsidan pålitligt,
och hur kan vi vara säker på att den är det?
Min erfarenhet av elevernas eget sökande på nätet, är att de
gärna vill in på sidor som redan är bekanta för dem. Ska man hantera en
barngrupp på 25, utrustade med 13 datorer, vill det till att man har strikta
instruktioner. Annars har man strax fem grupper som tittar på youtube-klipp, och
några som surfar in på spel. Att
arbeta på ett så omväxlande och stimulerande vis som styrdokumenten vill att vi
ska göra, är således rejält resurskrävande. Var det någon som tänkte på det?
Källa: Nosa på nätet.
De första stegen mot ett vaket nätanvändande. Lärarhandledning, Statens
Medieråd 2011
2012-10-07
Nu är det snart slut, nu börjar resten...
2012-10-07
Nu är det snart slut, nu börjar resten...
Livet är som en säck, tomt och innehållslöst om man inte
fyller det med något. Och nu ska jag knyta ihop min säck, den jag fyllt med nya
kunskaper och insikter om hur pedagogisk dokumentation kan gå till, men också
rent praktiska kunskaper om hur man hanterar alla dessa program och appar, samt
teknik, som står till buds. Jag fastnade under arbetets gång för synliggörandet
och en formativ bedömning.
Synliggörande. Vad kan det vara? I våra styrdokument står
det att eleverna ska ha möjlighet att både påverka undervisningen, men också
har rätt till att veta varför vi gör på ett visst sätt, och hur det bedöms. Och
här känner jag att synliggörandet och den formativa bedömningen tar varandra i
hand. Om jag som elev, kan ställa mig utanför och på avstånd betrakta det jag
åstadkommit, kan det vara lättare att se vad man skulle gjort annorlunda. Att
lära sig innebär inte att hela tiden att göra rätt från början. Det innebär
lika mycket att dra lärdom av de misstag man gjort. Vad är det t ex för mening
att räkna på i matteboken, utan att rätta de fel man gjort? Då befäster man de
fel man gjort, istället för att tänka: Aha,
jag skulle gjort så istället.
Att använda iPads i dokumentationen, ger nya möjligheter.
Man kan registrera både röster och resonemang, inlärningsprocesser i ord och
bild och låta barnen dokumentera sig själva och varandra. När man sedan
tillsammans med barnen tittar på detta, kan de se och höra sig själva med ett
utifrånperspektiv. Då kan det vara en möjlighet att få syn på det man vill
sätta fingret på, och låta barnet själv komma fram till hur man ska gå vidare,
eller kanske göra en förändring i det man gör.
Kontinuitet tror jag blir viktig. Det gäller att förändra
sitt arbetssätt, att komma ihåg att ta fram sin iPad. Inte då något är klart,
och man vill redovisa ett resultat, utan redan på vägen mot målet. Om man ska
göra en liknelse, så skulle det väl kunna vara så här: Ponera att vi bestämt
att åka till Paris. På väg dit gör vi ett stopp i Köpenhamn och äter ett
smaskigt smörrebröd på Ströget. Därefter tar vi tåget till Hamburg och
fortsätter en bit med flodbåt på Elbe. Vi gör sedan en avstickare genom
Flandern och tar oss in i Frankrike via Luxemburg. Väl framme i Paris, då först
tar vi fram vår kamera och börjar fotografera. Själva resan har vi missat att
dokumentera.
Jag är inte där ännu. Men jag känner mig så oerhört mycket
säkrare. Jag är inte rädd för tekniken, vågar pröva och går inte i däck om det
inte blir som jag tänkt mig. Strukturen i arbetet sitter där inte ännu, men vi
är på väg, min iPad och jag. Alla goda samtal med kollegor, kurslitteratur (om
än bitvis knepig) och praktiska uppgifter, har bidragit till en större insikt
om hur det kan bli. Vi är på väg…
